Recension & reportage

sOMmArMoRDen!!

”Bataljonen och Kvalitetsteatern är i färd med att utveckla ett nytt, lovande scenkonstkoncept /…/ Sommarmorden är så banbrytande i sitt tillvägagångssätt att det inte finns några färdiga sätt att bedöma den på – det är busigt suggestivt, kravlöst och utmanande på samma gång.” Läs hela recension här!
– Veronica Gustafson, Syre 2019.06.21

Reportageserie i Scenkonstguiden:
Mördande musikal – första delen
Mördande musikal – andra delen
Mördande musikal – tredje delen

JURASSIC PARK
Reportage i GöteborgsPosten: De gör Jurassic Park-musikal på Storan

MANHATTANPROJEKTET

”Man lyckas väl i sitt uppsåt  att ge tjejerna en mer sammansatt image. I en smart uttänkt, koncentrerad första akt är mannen nästan uteslutande reducerad till att vara referensmaterial /…/ Skådespelet är mer än skapligt och samspelet sitter som det ska. Som framgått fick jag med mig vitala tankar.” Läs hela recensionen här!
– Mats Hallberg, Kulturbloggen 2016.12.17

Reportage i Scenkonstguiden: Bryter hierarkier från arbetsprocess till produktion
Intervju i Djungeltrumman: Manhattanprojektet – Amanda Nordmark

REFUGEE SAFARI

Ur den tyska tidningen Echo, översatt med Google Translate:
I pjäsen ”Flykting Safari” idéer smattra varandra representerade lekfull med några rekvisita och berättar dialog, varvat med utmärkta låtar. Består har Saga Björklund Jönsson. Hon är försäljning och sjunger med en fantastisk röst, tekniskt perfekt och mycket kraftfullt. Din spelpartner är Husam Abed, palestinier som växte upp i ett flyktingläger i Jordanien. Han sjunger med sammetslen klang.” Läs hela recensionen på tyska här!
– Bettina, Bergstedt 2016.07.08


KVALET 2014 – It’s my party and I’ll cry if I want to

”Bataljonens scenkonstnärer sätter berättelsen i fokus och skapar rum och rymd med ljus och musik vilket påvisar att det enklaste av teaterns medel många gånger är de bästa. Kvalet 2014 bemöter politiken med show, sång, musik, värme och en stor portion humor. Det är inget tvivel om att skådespelarna har lika roligt som publiken och de lämnar mig fullständigt övertygad om att man kan göra show av det mesta, till och med politik.” Läs hela recensionen här!
– Mathilda Adolfson, Kulturbloggen 2014.02.23


TOSCA 2 – EN ANNAN LESBISK OPERA

Recension för West Prides blogg. Text: Carl-Johan Stenmalm

”Välkommen till denna lesbiska kväll!
Rubriken döljer inte vad denna myllrande uppvisning faktiskt handlar om. Med en blandning av dans och skådespel tar vi oss genom Toscas olyckliga kärleksliv med andra kvinnor. Som nybörjare i journalistyrket tar jag mig blygt fram till den lilla baren under förminglet och frågar vad man ska förvänta sig av kvällens uppvisning. ”Jävlar anamma, mycket lesbiskt, finkultur och överraskningar”. Låter ju lovande, så jag tar mig kvickt in i lokalen och snor bästa platsen.
Dansgruppen som kallar sig Bataljonen drar igång första numret till låten Be My Lover. Med mycket energi och stora leenden på läpparna levererar de en sensuell dans som hade fått vilken gayklubb som helst att se torr och tråkig ut. Mitt ovana öga ser dock att synkningen mellan dansarna inte är helt perfekt, men det får jag en förklaring på senare under showen – de har endast repat under denna dag. Jag inser under showens gång, att den något bristande synkningen och gruppens ganska ojämna dansskills representerar Pride helt perfekt. Oavsett vem du är, hur duktig du är eller vilken bakgrund du har, så är du välkommen att delta. Med denna insikt får showen en annan dimension, och en mysig känsla infinner sig i kroppen. Toscas kärleksliv bryr jag mig inte så mycket om, det är de små skratten mellan replikerna och den avslappnade inställningen som går hem hos mig och resten av publiken.

Hiss: Jag vill hissa Polismästarinnan i pjäsen, när hon drar igång låten som handlar om att ”haffa guzz”. Där har vi lesbisk power! Jag lämnar lokalen och tänker bestämt att det är en perfekt uppvärmning för regnbågsveckan. Alla har vi brister, men det gör inget om man gör sin grej med ett stort leende på läpparna.”


VEM ÄR JAG IN SVENSKA?

Recension ur tyska tidningen Echo, av Constantin Lummitsch, översatt med Google Translate:
”Bataljonen, en feministisk prestanda kollektiv från Göteborg, inträffade på torsdag kväll på hopptornet Festival. Din pjäs krävde inget mindre än ett nytt språk, en ny teater, en ny värld. Föremål för utredning: Tinder, ”Nickelback” och Shakespeare.
Om du anger titeln på föreställningen ”Vem är jag i svenska?” I Google Translate är ”Vem är jag på svenska?” Out. Med denna metod, arbetade Nicola Bremer hans pjäs.Direktören bodde ett år i Göteborg, där det har börjat lära sig svenska. Därför texter han skrev på engelska och sedan översatte det helt enkelt med översättaren till svenska. Detta är en bit full av grammatiska fel uppstod, även programmet inte i tekniska termer och egennamn.

Godtyckligheten denna nybildning som förstås ändå på något sätt, har den kollektiva upptäckt ett kritiskt förhållningssätt språk och odlades under pjäsen. ”Kanske är det som ett språk med dess grammatik och du kan ändra språk med utan hänsyn till deras grammatik. Men varför det har en grammatik, om du kan förstå språket utan att iaktta denna grammatik? ”Uppmanar flygblad kollektivets i en tysk som har ändrats genom denna metod.

Wen kan du ändra reglerna för språket, du kan kanske ändra reglerna i samhället som vår värld: Det diskuteras på scenen. Skådespelaren satt isär med sig själva, sin roll i pjäsen, produktionsmekanismerna av teatern.

Den traditionella teatern har haft sin dag
”Vad är verklighet? Är det någon mening att sätta på en mask och spela någon annan? ”Säger Bremen frågar. Kollektivet föredrar en post dramatisk strategi, leker med äkthet i konst och privata själv designer, monologer och arbetar med många performativa stil fonder. Det upprepas ”Nickelback” och citerade ett motiv ur den populära videoklippet av låten ”Savin ‘Me” dominerade spelet. Där ser man tiden på människors sinnen köra den du har kvar. I slutändan kommer att rädda en man från döden genom att helt enkelt skjuter honom ut ur banan för en fallande container. Detta motiv är ironiskt bryts av påträngande upprepning, inte minst genom en spektakulär ”Nickelback” -Nachahmung.

Fehler mit Methode

Von Constantin LummitschDARMSTADT – Sprungturm-Festival – Theatermacher Nicola Bremer lässt den Computer texten

Bataljonen, ein feministisches Performance-Kollektiv aus Göteborg, trat am Donnerstagabend beim Sprungturmfestival auf. Ihr Stück forderte nichts Geringeres als eine neue Sprache, ein neues Theater, eine neue Welt. Gegenstände der Untersuchung: Tinder, ”Nickelback“ und Shakespeare.

Wenn man den Titel der Performance „Vem är jag in svenska?“ bei Google-Translate eingibt, kommt „Wer bin ich auf Schwedisch?“ heraus. Mit dieser Methode bearbeitete Nicola Bremer sein Stück. Der Regisseur lebt seit einem Jahr in Göteborg und hat dort angefangen, Schwedisch zu lernen. Die Texte schrieb er daher auf Englisch und übersetzte sie dann einfach mit dem Translator ins Schwedische. Dadurch ist ein Stück voller grammatikalischer Fehler entstanden, außerdem versagt das Programm bei Fachwörtern und Eigennamen.

In der Willkür dieser sprachlichen Neuschöpfung, die man trotzdem irgendwie versteht, hat das Kollektiv einen sprachkritischen Ansatz entdeckt und für das Stück kultiviert. „Vielleicht ist es wie eine Sprache mit ihrer Grammatik und man können die Sprache auch ohne Beachtung ihrer Grammatik benützen. Aber warum hat es eine Grammatik, wenn man können die Sprache auch ohne Beachtung dieser Grammatik verstehen?“, fragt der Flyer des Kollektives in einem Deutsch, das mit dieser Methode verändert wurde.

Wen man die Regeln der Sprache verändern kann, kann man auch die Regeln der Gesellschaft, vielleicht sogar die unserer Welt ändern: So wird es auf der Bühne diskutiert. Die Schauspieler setzten sich dabei mit sich selbst, ihrer Rolle im Stück, mit den Produktionsmechanismen des Theaters auseinander.

Das traditionelle Theater hat ausgedient
„Was ist Realität? Macht es überhaupt noch Sinn, sich eine Maske aufzusetzen und jemand anderen zu spielen?“, fragt sich Bremer. Das Kollektiv bevorzugt einen postdramatischen Ansatz, spielt mit Authentizität in Kunst und privaten Selbstentwürfen, monologisiert und arbeitet mit zahlreichen performativen Stilmitteln. Immer wieder wird „Nickelback“ gespielt und zitiert, ein Motiv aus dem populären Videoclip des Songs „Savin’ Me“ dominiert das Stück. Darin sieht jemand die Zeit über den Köpfen der Menschen ablaufen, die ihnen noch bleibt. Am Ende wird er einen Menschen vor dem Tod retten, indem er ihn einfach aus der Flugbahn eines fallenden Containers schubst. Dieses Motiv wird durch die penetrante Wiederholung ironisch gebrochen, nicht zuletzt durch eine spektakuläre „Nickelback“-Nachahmung.

Annonser